Stolt och besviken, på samma gång

Just nu är jag stolt och besviken på en och samma gång. Jag är stolt över att två unga Centerpartister har visat att man kan förändra, även om utgångsläget verkar vara nattsvart.
Jag är stolt över att Fredrick Federley och Annie Johansson vågade stå upp i stormen och öppet kritisera regeringen och det egna partiet, och dom fick till en förändring.

Jag blir bestört när jag läser kommentarer på deras bloggar där människor ber dom "dra åt helvete", kallar dom "hycklare" och en del av deras så kallade vänner har tydligen i besvikelsens stund sagt upp bekantskapen. Dessa kommentarer är förvisso positiva ur den synvinkeln att människor bryr sig om politiken men jag kan konstatera att majoriteten av dessa personer inte har en aning om hur politiken i en demokrati fungerar.

Jag är stolt över att en gång i tiden ha jobbat ihop med Fredrick och Annie i CUF och jag skäms definitivt inte över att kännas två av Sveriges modigaste riksdagsledamöter.
Den kamp som dessa två bedrev mynnade så småningom ut i ett kraftigt förbättrat förslag, något som inte hade hänt om dom inte tagit upp kampen.

Min besvikelse grundar sig i att vi den 1/1 2009 kommer att få en lagstiftning som placerar Sverige i integritetens bottenliga. I den bästa av världar hade detta förslag aldrig lagts fram på riksdagens bord, i den näst bästa så hade riksdagen röstat NEJ, det som nu hände får komma på en god tredjeplats och det är inte så illa det heller. Signalspaningslagen är inte bra, men det förslag som nu klubbades är ändå betydligt bättre än det som lades på riksdagens bord så sent som igår, och det kan vi tacka två modiga Centerpartister för.