Förvånad, förbannad och framför allt ledsen

Det är ungefär så man kan sammanfatt mina känslor efter morgonens besked om den ny energiöverenskommelsen. Jag kan inte riktigt förstå varför det här beslutet hastas fram just nu och jag kan bara konstatera att partiledningen gör samma misstag som man gjorde i FRA-frågan.

Visst, det finns vissa positiva delar i överenskommelsen men dessa överskuggas rejält av det faktum att Centerpertiets ledning har gjort en kraftig positionsförändring i kärnkraftsfrågan.
Jag har tidigare redogjort för vad jag tycker om kärnkraften och argumenten för mitt ställningstagande så det tänker jag inte ta upp igen.

Det jag är ledsen för är dels att kärnkraftskramarna nu får en framgång som dom inte borde ha fått, jag är också ledsen för att jag har svårt att känna igen mitt eget parti och jag är förbannad över sättet som partiledningen har hanterat frågan.
Jag har alltid sagt att jag är stolt över att tillhöra ett parti som har högt till tak i den interna debatten. Jag tillhör ett parti som har drivit decentraliseringen som sin främsta fråga, detta gäller tydlien inte längre i partiets interna arbete. Mitt parti har blivit en toppstyrd organisation som inte låter medlemmarna vara med och besluta om den aktuella politiken (vilket har varit en grundsten i partiets interna arbete), för detta känner jag inget annat än en stor sorg.

Hade den här fråga skötts på ett korrekt sätt så skulle partieldningen avvaktat ett beslut från partiets högsta beslutande organ (partistämman) som träffas i början av maj. Det är där som partiets politiska inriktning ska fastställas och det är där som medlemmarna har en möjlighet att göra sin röst hörd. Tydligen så ville partiledningen annorlunda.

Jag har sedan Maud valdes som partiordförande alltid tyckt att hon gjort ett bra jobb och jag blev jublande glad när beskedet kom att Andreas Carlgren skulle bli ny miljöminister,
nu är jag helt enkelt inte så säker längre.